Lilian Permes novell "Far ror" vann tredjepriset i Norrländska litteratursällskapets novelltävling på temat "Öar"

---

Far ror
Lilian Perme

Far ror

Annie pekar med sina knubbiga tvåårsfingrar efter ekan med far och storasyster, och med kalven i fören. Far ror med kraftiga årtag, så att båten snart försvinner runt udden.

• - Va ska far? Ska Mia?
• - Dom ska te stan med kalven.
• - Ja, me!
• - Nej du, vi får allt vackert stanna hemma vi, och sköta om korna.
• - Näe!
• - Jo, det räcker väl att far tog me sej e tös i båten. Vad du det skulle vara bra för!

Anna stryker med handen över magen. Det rör sig där inne, lite försiktigt, inte bestämt som när hon väntade töserna, tycker hon. Hon är fyrtiosex. Kanske är det inte meningen att det ska bli något den här gången. Hon är tung nu, vaggar över den släta klippan som är lätt att gå på, ner i det snåriga gräset där hon försöker se efter ormar, nu när Annie knallar bredvid henne. Hon borde förstås bära tösen, men orkar inte. Hett är det. Ryggen blir som en kamin när hon vänder den åt solen. Hon måste in och hämta Annies hätta. Det var inte tid till det, när Johan skulle ha kalven i båten och Mia påklädd på samma gång.

• - Vad ska tösa med å göra? Hon är för liten te vara te nytta för dej! Är det inte nog att ha ögera på kalven?
• - Ho vill ju så gärna, och lite sällskap ä trevligt när en ska hem. Det blir långt å sitta ensammen i båten då. De har jag gjort så det förslår å blir över!
• - Du e så svag för den där ungen!
• - De va allt du me innan Annie kom te!
• - Ja, men jag undrar allt jag, vart mi fina flicka tog vägen, om inte tattarna bytte ut ´na mot si svarthåriga unge!
• - Så du pratar! Skäms du inte! Mia ä e rar tös!
• - Hon är så släpphänter, tappar allt ho tar i!
• - Ja, då ä de väl bra då, att jag tar na me, så får du lite lugn å ro. De kan du behöva! Förta dej inte nu me korna. Di har det bra på betet här, annat de än å gå hemma i ladgårn och mocka och mjölka!
• - De en välsignelse med denna öa, de e då ett som är säkert.
• - Ja, nog va de tur att Tjär-Anders lämna både ö å stuga efter sej, så vi kan komma hit ut och rå oss själva hele sommarn!
• - De var allt de. Men ta´t nu lugnt i båten och se te å komma fram med både barn å kalv!

Anna vände sig om och såg hur den stora ekan krympt sedan Johan rundade udden. Nog såg den fasligt liten ut nu, när han hade kommit ut på Vänern och inget land fanns mot horisonten i söder. Bara himmel och vatten. Där satt han, hennes Johan som hon hade fått vänta på så länge, innan det kunde bli giftermål. Ut och tjäna ihop till eget ställe, år efter år hos fint folk i stan, passa upp och vara till lags. Och han också, tunga dagsverken på åkern och i stallen hemomkring, innan kistbotten var full nog och gården var deras.

Det hade varit en kall decemberdag när de äntligen kunde vika lapptäcket åt sidan och krypa ner i sin egen gemensamma säng. Julen stod för dörren. Deras första månad tillsammans blev ett enda långt kalas. Inte hade det varit litet arbete med ett eget ställe, men arbete var de vana vid. Huset var nymålat, spisen ny och blanksvärtad, kastrullerna blanka på vägghyllan. Handdukarna var märkta och upphängda bakom paradhandduken, som hon hade sytt i ett professorshem i Uppsala. Så hon hade längtat då!

Johan hade hämtat hem hästen han haft stående hos bror sin i väntan på ett eget stall. De for till julottan i egen släde. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge! Det var så sant som det var sagt!

• - Fars hatta!
• - Ja, de e fars mössa, men hade tog på sej finmössa idag, när han ska te stan.

Om hon hade kunnat följa med, som förr, innan barna kom, och när hon inte var så ofärdig att gå och sitta som nu! Det hade känts lugnare att vara i båten än hemma och vänta. De skulle nog inte hinna tillbaka i kväll. Johan hade sagt att de skulle övernatta hos syster hans i stan, om de blev sent. Hon skulle inte vara orolig. Ekan var av bra virke och han var van vid sjön. Jo, hon visste. Johan och bror hans hade själva fällt träden till båten, sågat och hyvlat och torkat virket en hel vårvinter inne i den gamla ladan, och sen hade de byggt och byggt.

• - Flatbottnat, så de blir stadigt, när djurena ska stå i båten. Di ska ju fram å te baks te Tjärholmen var sommar!
• - Ja, men de är då inte längre än di skulle kunna simma, sa bror hans.
• - Nä, du de skulle jag allt vilja se! De gör du inte själv en gång!
• - Ska vi slå vad?
• - Här ska inte slås vad, här ska tjäras båt, hade Anna sagt, och så hade det blivit.

Mia satt bakom far och såg på hans rygg, där västen åkte fram och tillbaka för vart årtag.

• - Fryser du? frågade han. De börjar visst blåsa opp.
• - Näej, jag har du tröja på mej.
• - De e bra. Säj te om du fryser. De finns e jacka i väska under toften.

Det var sant, att vinden tog i mer och mer. På vågtopparna krullade sig vattnet till vitt skum som gled ner i vågdalarna. Det såg lustigt ut. Som om någon hade hällt såpa i sjön. Solen stack fram mellan små, tjocka moln och vattendropparna från årorna glittrade som pärlor. När solen gick i moln kom rysningar över sjön, blågrå kårar av vatten som såg mycket kallare ut än solvattnet.

Mia kisade mot land. Det var bra långt dit nu, när de korsade den stora, stora viken. På andra sidan gick himlen ända ner i vattnet. Hon undrade vad mor och Annie gjorde. Kanske satt de i bersån och drack saft. Det hade varit gott. Lite hungrig och törstig var hon nog.

• - Far, har vi mat med?
• - Fattas bara! Mor har skickat med både pannkakor å saft å smörgås med stekt fisk, så inte ska vi behöva vara hungriga.
• - Ja e hungri!
• - Du får allt vänta te vi kommer i lä, om nån timme. Då ska vi ta fram maten!

Anna och Annie satt i bersån. Det var skönt att Tjär-Anders hade haft med ett par syrenbuskar och satt bakom huset. Några självsådda nyponbuskar breddade på buskaget, så att vinden från sjön inte nådde in. Anna var fastlandsfödd och tyckte inte om blåst, annars var ön fin. Lite tall fanns det, ett par var raka och fina, men de flesta krökta av vinterstormarna. De lutade sig in mot ön, som om de vilade. I de breda sänkorna i berget gick korna på bete. Där var lagom med fuktighet för gräset, så att det inte torkade ut. Mat för korna fanns hela somrarna. Blommor hade gubben förstås inte satt några, men det vilda var gott nog och behövde inte skötas om. Så här i början av augusti var det inte så mycket kvar av fägringen förstås. Anna tyckte bäst om juni, när hudlokor och smörblommor lyste upp de ljusa nätterna, och syrenerna doftade. Nu luktade älgörten fränt och sött. Det var lite kväljande. Hon var känslig för lukter när hon var på det viset. Rallarrosorna på slänten mot viken var fina. Hon tyckte mycket om alla nyanser av rött och rosa. De gjorde henne glad. Tänk, om Johan ändå kunde köpa rödrutigt tyg till flickornas klänningar nästa gång! Jämt kom han hem från marknaden med blårutigt, fast hon bad om rött. Det är någonting med karlar och blått, tänkte hon. Blå himmel och blått vatten, blå...

• - Mor, vann!
• - Ja, minsann regnar det inte mitt i skolskenet!
• - Iiii, mor!
• - Ja, vi får allt gå in. Det åskar visst! Jistanes så fort de kom!

Blixten skar himlen mitt itu och försvann ner i sjön. Hon stod på trappen, hann inte ens in innan knallen kom. Det riste till genom kroppen. Berget vibrerade. Gräs och buskar genomfors av en rysning som inte ville ta slut. Regnet forsade från taket och den tomma regntunnan vid knuten fylldes av ett ekande ljud när de första dropparna föll i den, sedan av ett porlade och till slut ett forsande, som hördes in, när det rann över kanten. Annie grät.

• - Far!
• - Ja, ja, Annie.
• - Far komma!
• - Ja, de önskar allt jag me, men far är på sjön.

Anna hörde sig själv säga det hon inte ville höra. Far och Maria var på sjön. Hennes Johan och hennes lilla Mia. På sjön var de med en skräckgalen kalv i båten, nu när blixtar och dunder släpptes loss över dem.

Det var åskmörkt i stugan. Kvavt, men hon rös ändå i sin våta klänning.

• - Vi sätter oss vid bordet här inne. Man ska inte vara i köket när åskan går. Den kan slå ner i spisen och sända eldklot över golvet. De gjorde den hos mor en gång!

Annie tittade storögt på henne, sedan ut. Hon förstod inte riktigt vad Anna sa, och hade nog inga minnen av åskväder, men kröp ihop i hennes knä när knallarna kom. Anna hade hellre legat på sängen med henne, nu när hon hade så litet knä för att magen tog plats, men sängarna var av järn, och järn ska man akta sig för när åskan går.

Mia är våt, skinnet är kallt och halkigt som på en nyfångad fisk, under tröjärmen.

• - Far! Far!
• - Tyst nu å sitt still i båten!
• - Ja e blöt!
• - Ja, de e klart! Det öser ju ner!
• - Ja e blöt!
• - Var duktig nu å kryp ner på durken!
• - Vicken burk?

Mia hörde knappt fars röst, fast han försökte vända sig mot henne när han pratade. Vinden ven, vattnet dånade, åskan dundrade, kalven skriade och stampade.

• - Golvet! Kryp ner dit å håll i dej!

Hon ålade ner och la sig på rygg, men regnet öste ner i ansiktet så att hon inte såg någonting. Hon vände sig lite på sidan och tittade in under toften hon suttit på. Vått, vått, vått överallt. Väskan med maten stod längst bak, längst in. Den stod torrast. Det var bra, men nu var hon inte hungrig alls.

Hennes öra låg mot träet och det dånade i det också när kalven trampade och stampade. Han skrek. Mia satte händerna över öronen. Då hörde hon att det susade inne i huvudet. Var kom suset ifrån? Var de under vattnet? Hon måste ta bort händerna och lyssna. Då hörde hon hur vattnet rörde sig mot båtsidorna. Fars årtag försvann i det stora bruset. Om han inte rodde mer? Om han var borta? Hon blundade, vågade inte titta upp.

• - Far?
• - Ja, ligger du ner?
• - Jaa.
• - De e bra. Fortsätt med de!

Fars röst lät inte stor och stark längre. Han kanske var trött. Han kanske hade slutat ro och bara höll årorna? Vågorna hade växt och var stora och kraftiga. Regnet var så väldigt. Kalven stampade så hårt. Tänk om han slog hål i ekan? Om han fick dem att sjunka.

• - Far! Far!
• - Skrik inte så förjolat! Ja e här! Håll dej lugn, så ska du se att det lugnar sej snart.
• - När?
• - Ja vet inte, men Gud hjälper oss nog!

Ja, just det, Gud hade hon inte tänkt på. Gud som haver barnen kär... Hon knäppte händerna, men då krängde ekan så att hon slog huvudet i.

• - Aj!
• - Men du ska ju hålla dej still!

Hon kunde inte be med knäppta händer som man ska, men hon hoppades att Gud skulle höra henne ändå. Gud är stor. Han är god. Gud rår nog på Tor, som är ute och dundrar med sin hammare. Hon vet inte vem Tor är, men elak är han, så mycket vet hon. Gode Gud, gör så Tor tappar sin hammare, bad hon, men så kom hon på att han kunde tappa den i sjön - och tänk om den träffade ekan? Gode Gud, låt Tor tappa sin hammare någon annanstans!, Men det var inte heller bra. Den kunde träffa någon annan, kanske mor och Annie på ön. Gode Gud, låt Tor sluta hamra! bad hon till slut. Gud, som var så stor och klok fick själv komma på hur han skulle få slut på Tors eviga dundrande.

• - Far, bor Gud i himlen?
• - De vet du!
• - Men då är ju himlen större än Gud!
• - Akta dej du, å prata inte ogudaktigt! Då vet en aldri hur de slutar!

Kära tid, vad hade hon nu ställt till med? Men allting är så stort; himlen, vattnet, regnet, dundret, blixtarna - bara hon och far är små. Far är liten. Far, som är stor, ser liten ut. Hon känner att hans årtag inte alltid når helt ner i sjön. Hans rygg där ovanför henne är krökt och tunn. Till och med kalven, som bara är en liten, liten tjur, är större än far. Kalven kan simma. Det kan inte Mia och inte far heller. De har bara ekan och Gud. Då får inte Gud vara mindre än himlen.

Hon tycker att hon flyter i båten, blöt tröja, blöt kjol som fastnar runt benen, blöta flätor som får vattnet att rinna innanför kläderna ner på ryggen så att hon fryser. Vatten forsar under, omkring och över båten. Är det säkert att de är uppe på vattnet? Är det säkert att de inte har drunknat? Mia lyfter handen och andas på den, känner det varma luftdraget. Hon lever. Hur långt har de då kvar att fara genom denna sjö som häver sig mot dem, genom detta mörker som gör solen osynlig mitt på dagen? Vet far var de är? Kan han se? Mia uppfattar bara grått regn åt alla håll när hon försöker titta över relingen. Och hur kan himlen vara så mörkblå när regnet är så grått? Ur det bläckblå störtar en blixt ner i sjön. Så ljus är den att hon bländas och det gör ont i ögonen. Varifrån kommer blixten? Den är starkare än solsken. Allt ljus kommer från solen, har far sagt. Kan far ha haft fel? Hon sneglar på hans våta rygg. Västen är svart nu. Det är väl far som sitter där och ror? Hon vågar inte säga någonting till honom. Hon vågar inte fråga.

Kalven är tyst nu, men han trampar och trampar - eller är det kalven? Kanske är det vattnet som slår och slår mot ekans botten? Hon måste allt se uppåt igen, genom regnet, se om far är kvar, om han ror. Hans rygg finns där, hans väst dryper väta alldeles intill henne. Hans högra arm rör sig. Den vänstra kan hon inte se. Hon hör honom hosta. Det är fars röst. De flyter än. De gungar, gungar, gungar och hon blir så trött, vilar kinden mor tröjärmen. När hon ligger riktigt stilla värms ärmen upp och kinden slumrar.

Anna vankar av och an. Annie har somnat och Anna har lyft över henne till träsoffan under fönstret och brett en virkad filt över henne. Händerna vill virka nu också, men hon har inte ro att sitta still. Ideligen ser hon ut mot sjön, men mellan buskarna kan hon bara skönja vågorna som slår upp över klippan där de förut stod och vinkade. Hon har mer sjöutsikt från gården i land än från denna inbäddade stugas små fönster. Det gör henne irriterad. Om det inte regnade så förtvivlat mycket skulle hon gå ut och ställa sig på klippkanten och se ut över sjön, titta efter Johan och Mia, så som hon många mörka kvällar har spanat efter Johan när han har varit ute och fiskat i dåligt väder. Så fort hon har fått syn på honom har hon skyndat sig in och skött om elden i spisen, så att han ska få något varmt i sig när han kommer in. Om han har sett henne där ute så har han aldrig nämnt det. Hon har aldrig sagt att hon har oroat sig.

• - Har du varit ute nyss? har han frågat ibland, när han har sett hennes blöta kläder.
• - En får se te lagårn även när det är uselt vär, har hon svarat.

Magen rör sig. Hon mår illa. Vet inte om det är barnet eller oron eller båda delarna. Johan vill ha en son som kan ta över gården. Det kunde väl en måg också göra, tänker hon, men när hon nu är så ställd så vore det väl bra med en gosse. Det blir mindre bekymmer när han blir äldre. De är så gamla föräldrar, och nog vore det skönt att slippa oroa sig för att barnen ska råka i olycka. Två töser är nog. Två töser... om bara Gud hjälper Johan att ro ekan i land i stan, om han ser till att både man och barn kommer välbehållna hem igen i morgon... inte ska hon väl klaga heller på att Mia inte är bra på sina sysslor. Hon är i alla fall bara lite över fyra år. Det ska väl bli människa av henne också, bara hon får leva... Anna får ta sig tid att lära henne.

Med en suck sätter hon sig till slut. Åskan har dragit undan lite grann, det dånar längre bort nu, längre ut på sjön... måtte inte ekan vara just där det är som värst! Hon dristar sig ut i köket och sätter på kaffe. Snart susar det i pannan och doften sprider sig. Värmen från spisen får den fuktiga ruggigheten att lämna henne och hon slår sig ner med koppen vid köksbordet. Hon ber. Hon ber Gud förlåta att hon inte kan tycka lika mycket om båda sina barn, hon ber honom att få Mia och Johan välbehållna hem igen, hon ber att få ge Johan den son han vill ha. Hon känner att hon kanske ber om för mycket. Hon har redan fått mycket. Hon kanske inte ska ha mer.

Ekan kränger och far svär. Far svär aldrig! Han är kyrksam, kyrkvärd och allt. Mia lyssnar med stora, nyvakna öron. Kalven skriar igen, stampar och stampar.

• - Stå still i båten! Du har väl inget att oroa dej för, du ska ju ändå dö i morron! ryter far.

Ska kalven dö? Menar far att de alla ska dö i morgon? Vad pratar han om egentligen?

• - Käre Gud, vad har du nu ställt te me? Har du tänkt klara oss ur detta, eller vad har du för planer? muttrar han, och så hugger han tag och ror jämt och lugnt igen, utan att bry sig om att vågorna inte är lugna och jämna.

De kommer visst ingenstans. Far har inte sagt något om lä och stillhet och mat. Han har inte sagt något om hur långt det är kvar, som han brukar när de är ute på sjön. Han brukar peka och visa och tala om ungefär hur långt det är. Nu har han visst glömt att Mia är med.

• - Far, är det långt kvar till lä?
• - Så du är vaken? Lä finns det knappt. Vi får se.
• - Ja ser inga blixtar mer, far.
• - Näe, di är längre bort nu. Vi får hoppas att vi är ur de värsta.

Mia kryper ihop i sin våta tröja och drar upp knäna under hakan. Jag är en boll, tänker hon. Jag kan rulla i båten som en boll. Och hon rullar i takt med vågorna en liten stund, tills hon slår emot båtsidan och det gör ont i knät. Då lägger hon sig på rygg och tittar uppåt. Det regnar tunt nu och vattnet rinner sakta nerför hennes kinder. Det är änglarna som tvättar henne nu när hon har sovit, så att hon ska vara ren och fin när hon kommer till stan. De har nog kört bort Tor. Och hon drömmer om fasters skinka och potatis med sås och kokta morötter, som de fick i vintras, och svagdricka tänker hon på, och känner hur törstig hon är mitt i allt vattnet.

Då blixtrar det till så att hon ser far och kalvens huvud och båtens reling som en siluetteckning mot himlen. Strax efteråt brakar det till så att hon tror att ekan har slagits i spillror. Hon skriker rakt ut, nästan lika högt som kalven.

• - Gode Gud! hör hon sin far ropa, hest och väldigt högt och väldigt tyst på samma gång.
• - Far!
• - Ja, de va en hemsk smäll, men håll dej bara still i båten! Ja har nog me å lugna kalven!

Nästa blixt är lika ljus, men dånet efteråt är lite, lite längre bort. Det rister bara i ekan.

Anna rycker till när en blixt lyser upp rummet och hon börjar räkna för att ta reda på hur långt bort åskvädret är, men hon hinner bara till ett innan det dundrar överallt. Hon tittar på spisen, där elden just har falnat, men inget eldklot kommer. Annie skriker i stället, väckt av ljus och ljud.

Hon tar barnet i famn, sätter sig i soffan och orkar inte bry sig om att hålla sig borta från fönstret. Hon är dödsens trött och önskar bara att Annie ska somna igen, men vet att det inte är lönt. Lite mjölk på eftervärmen på spisen, så kanske tösen lugnar ner sej och slutar skrika åtminstone. Det börjar bli dags för mjölkning. Det hade varit bra om flickan sov. Hon vill inte ta ut henne i detta väder, och förstår att en så skräckslagen unge kan man inte lämna ensam inne. Nu saknar hon Kristin, sin syster. De arbetade ihop när de var ute och tjänade, men nu skulle hon ha behövt henne bättre än då. Om de hade varit två här nu, om hon åtminstone hade haft någon att prata med, någon att kura med och vänta och vänta. Någon som var med om...

Hon har sin Gud, men han torkar inga tårar, han håller inga händer, och när hon tänker så, då känns det som en hädelse.

Hur man vänder sig så har man rumpan bak, tänker hon och då kan hon inte låta bli att skratta lite tyst åt sig själv. Det är visst ingen reda med hennes tankar. Och inte ett skapandes grand har hon fått ur händerna denna dag. Nog vet hon att hon kallas duktiga Anna i byn, men det är där det, tänker hon. Här på ön är det ingen som har ont av om hon mjölkar en halvtimme för sent och om hon låter disken stå ,så hon kan ta middagsdisken på samma gång. Johan märker inte sådant. Själv får hon förstås dåligt samvete, men ett dåligt samvete är också ett samvete, tänker hon. Kan man ha dåligt samvete så är man väl inte alldeles förtappad.

Hon håller visst på att bli tokig? Högfärdstokig kanske. Så kan det nog bli när oron äter en inifrån. Det blir tomt där inne. Hon ser sina händer vrida sig igen, om varandra. De vrider ur henne all kraft. Så orkeslös var det länge sedan hon kände sig.

Det knakar i yttertrappan och hon flyger upp. Det låter som Johans steg. Ett varsel? Eller är det någon där? Hjärtat bultar nästan hål i kroppen, när hon reser sig för att kika ut bakom gardinen. Hon ser ingen. Ska hon nu våga sig ut till korna? Om det är någon där? Vem skulle komma i detta oväder? Eller kanske just för att det är oväder.

• - Mor ska mjölka, säger hon till Annie. Du kan sitta i rumsfönstret och titta på mor.
• - Nää, me! Me! grinar Annie.
• - Annie blir blöt. De ha regna mycket!
• - Annie me!
• - Nej, du stannar på soffa! Mor kommer snart in me mjölk.

När Anna kommer ut i kohagen stannar hon och spejar över sjön. Långt bort ser hon röken från en ångbåt slingra sig längs horisonten. Det blåser hårt än. Inga små båtar är ute. Folk är väl inte galna och ger sig ut och ror i det här vädret. Hon har svårt att vända ryggen mot sjön och ägna sig åt korna, men de råmar och kommer till henne.

• - Ja, ja jag ska mjölka er, kossera, säger hon, sjunker ner på pallen och tar tag i Rosas spenar.

Hon lutar huvudet mot kons våta mage. Först då känner hon att hon har huvudvärk. Kons svala värme lindrar. Händernas rytmiska rörelser får spänningarna i kroppen att avta. Hon känner nu hur hon har gått med hopbitna käkar hela dagen. Doften av varm mjölk och vått gräs fyller henne med tröst. När Rosa lunkar iväg vänder hon sig om och ser på Anna. De bruna ögonen smeker henne över huvudet. Det var mycket länge sedan någon smekte henne över huvudet.

• - Nu, säger far, nu kan du titta Mia. Där borta ser du stan.
• - Mia kravlar upp på toften och lutar sig framåt. Hennes blick följer fars nickning åt höger.

Hon ser kyrktorn. Hon ser disiga tak, en taggig kontur mot en grå himmel som inte längre släpper ifrån sig något regn. Till höger om staden är himlen mörkblå och långt, långt bort ser hon ljus som fladdrar till ner mot marken, men något muller hörs inte. Åt vänster skimrar himlen svagt rosa. Hon ser ner över relingen där djupblått vatten rör sig i långa vågor, som får ekan att gunga, men inte kränga. Längre ut rider fortfarande stora vita gäss på vågtopparna, men närmare land skummar det bara. Det är som om någon har strukit med en lugnande hand över sjön.

• - Ska vi inte äta?
• - Nä, vi är så blöta så jag tror det är bäst vi ror in te land, så du får komma in hos faster och byta om.
• - Ska inte far ta på sej torra kläder?
• - Jo, de förstås, men först måste jag lämna av kalven.
• - Ska han... dö nu?
• - Nä, inte förrän i morron.
• - Måste han de?
• - De e därför han e såld. Han ska bli korv å köttfärs, kanske kalvstek. De e därför en har djur.
• - Men vi har ju korna, å får mjölk av dom. De e väl bättre än å äta opp dom?
• - Men detta är en tjurkalv å tjurar kan en inte ha för många. De blir bara bråk!
• - Varför de?
• - Jaa, du, di e sånna. Bråkar å slåss.
• - Så då måste dom dö å bli uppätna?
• - Ja, å de e väl tur för oss, annars bleve de ont om mat.
• - Joo.

Solen är tillbaka när Anna vaknar. Hon trodde väl aldrig hon skulle somna, när hon såg den första rodnaden på himlen och fortfarande låg och vred sig. Johan, Mia? Låg de på Vänerns botten, drev de som plank på vågorna, eller låg de i Elisabets mjuka sängar och sov ut? Hjärtat bankade hårt mot madrassen och gång på gång måste hon gå ut i buskarna. Magen klämde, oron trängde. Hon måtte ha slumrat ett tag av pur utmattning.

Hon tänder i spisen och sätter på hurran. Smyger tyst för att inte väcka Annie. Den här stunden vill hon ha för sig själv, för att orka med den nya dagen. Nu är det svårt att förstå vilket oväder det har varit. Vänerns vänslas med vassen i viken när hon öppnar dörren och sätter sig på trappan, och ett svagt susande vaggar henne till ro. Kaffet värmer. Hon känner hur det rinner ner genom strupen och förvandlar hennes inre. Hon kommer sakta till liv.

Kanske finns nu bara hon och Annie och den lilla i magen. Hon drar ett djupt andetag och fylls av styrka. Hon är beredd. Hon har klarat sig själv förr. Nog ska hon...

Då hugger det till i ryggen. Kan det vara... kan det vara dags redan? Det är för tidigt, en månad till har hon räknat med, men nu molar det. Kanske är det bara förvarningar. Om hon lägger sig en stund?

Sängen gnisslar. Bara hon nu inte väcker Annie! Men den lilla är redan vaken och kommer farande upp till mor.

• - Nu får du vara en snäll flicka! Mor har ont...
• - Så?

Annie klappar henne på kinden.

• - Ja, så är bra. Nu vilar vi lite.

De ligger i kanske tjugo minuter. Ingenting känns. Bäst att ge Annie lite att äta. Bäst att försöka mjölka . Hon plockar fram kottarna ur fönstersmygen och ger dem och några stickor till Annie.

• - Nu gör du kor, så får du visa mor sen!

Och flickan pysslar med sina kottar medan Anna mjölkar. Korna tittar konstigt på henne, medlidsamt, tycker hon, men Rosa sprätter iväg ett par grästuvor. Hon är inte nöjd med mjölkningen. Det är Anna. Nog gör det ont emellanåt. Inte så ofta att hon inte kan fullfölja arbetet, men när hon reser sig känns det som ett yxhugg över ländryggen. Hon vågar inte lyfta mjölkflaskan, rullar den bara på kant bort mot väggen där det är skugga. Det kan inte hjälpas om mjölken surnar. Korna är i alla fall omskötta.

När Johan och Mia kommer inom dörren möts de av Annie som pekar mot rummet och säger:

• - Mor e suk!

Johan föser undan flickorna och går in till Anna. Han är snart tillbaka i köket.

• - Nu får vi ro in till land och hämta Stina, och ni töser får ha med lite kläder för nu ska ni till moster!
• - Nää, inte mer båt nu, far!
• - Nä Mia, de hade jag inte tänkt heller, men nu ä de som de ä!

Så ror far igen, men bara en kort stund. Mia får hålla Annie i handen så att hon inte ska klättra och trilla i vattnet.

-Vann, vann, säger hon ideligen och vill titta ner.

Mia håller henne i kjorteln så knogarna vitnar, men hon släpper inte taget. Nu ska de i land fort. Hon vill aldrig mer åka båt!

När Johan återvänder med Stina får han hämta vatten och koka på spisen. Han hör Annas jämmer, men får inte komma in. Han går och hinkar upp mer vatten och sätter på spisen. Han eldar som till byk i sommarvärmen. Så hör han Stinas röst:

• - Så, så, nu är det klart, Anna lilla.

Sedan blir det tyst. Inget skrik. Tystnad. Stinas steg mot golvet. Ett kvidande. Tystnad. Han rör sig mot dörren utan att veta vad han gör.

• - Kom du, Johan, hör han Stina säga.

Anna ligger där blodig men vaken, med ett tyst barn intill sig. Hon håller inte i det, men hon ser på det.

• - Är det...?
• - En pojke, det var en pojke, men jag klarade inte...
• - Anna lilla, lilla Anna... vi kan inte få allt!
• - Du är hemma. Tänk att ni kom igen!
• - Gud hjälpte oss igår.
• - Han har allt hjälpt er idag med, muttrar Stina. De e inte lätt för kvinnfolk i Annas ålder, säger hon lite högre och ser vasst på Johan.

Johan och Anna säger ingenting. De bara ser på varandra, ser på det som liknar ett barn, men inte är något. När kvällen kommer måste han ro Stina tillbaka. När han bär det inlindade gossebarnet till ekan kommer tårarna. Han försöker förstå att han bär sin son, att han aldrig kommer att bära honom mer, utom i kistan en liten sträcka. Det han bär är livet som inte blir av, sonens och hans.

• - De e gott å få gråta, när en ingenting kan göra, säger Johan.
• - Ja, de är väl de, kan tänka. Ja har aldrig haft stunder te å tänka på de viset, svarar Stina och ser ut över den rosafärgade sjön. De e en välsignad kväll, säger hon. En får vara gla att inte alla kvällar e som den igår!

Det är månljus över sjön när han ror tillbaka med småtöserna i ekan. De är sömniga och frusna. Annie somnar, men Mia undrar vad som har hänt. Hon hörde nog vad far sa om pojke och död, när han talade med moster. Han hade druckit kaffe med lite brännvin i. Far som inte smakar starkt!

• - Ä både kalven och pojken döa nu far?
• - Så du säjer... ja, ja, du har rätt. Dom e de.
• - Men varför tog ni inte emot pojken, när Gud kom me´n?
• - Jaa, du... jaa, du... Lova å inte fråga mor om de!

Och far ror.

 

 

 

 

 

 

 

---

Lilian Perme har undervisat i Svenska och Litterär gestaltning på komvux och i Svenska och Litteraturvetenskap på högskola. Några böcker har det blivit, bland annat en antologi med kvinnotexter och läroböcker i Svenska och Litterär gestaltning för komvux. Skönlitterärt; noveller och några dikter då och då, när tiden har medgivit det. Nu, som nybliven pensionär, blir det djupdykning i och bearbetning av de uppslag som har samlats i datorn under åren. Fler artiklar av och om Lilian Perme.