Norrländska litteratursällskapet | Författarcentrum Norr

Detta nummers förord

Svenska medier har på senare tid stort uppmärksammat hur Sverige uppfattas utomlands i svallvågen efter den svenska deckarflod som sköljt över Europa och Nordamerika. I en liten notis i DN i början av augusti (3/8 2010) uppmärksammar Malin Ullgren det faktum att stora kritiska analyser av det svenska samhällssystemet i de brittiska medierna baseras på de fiktiva händelserna i svenska deckare. Bilden av den söndervittrade, tidigare perfekta välfärdsstaten tycks därmed finnas bekräftad i de flesta av de svenska deckarna. Att en sådan bild knappast är annat än en grandios fiktion på temat "uppgång och fall" gör Ullgren oss medvetna om, men annars är det ofta ett reservationslöst bejakande av de svenska deckarnas samhällsanalys som syns i medierna. I Sydsvenskan den 18:e juli skriver till exempel Annina Ribe: "Den svenska deckartraditionen sedan Sjöwall-Wahlöös dagar och fram till i dag berättar historien om ett land där medborgarna inte är rädda för att syna makten i fogarna. Kanske är det också det som gör att omvärldens intresse för den aldrig tycks sina."

Att Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner kom med någonting nytt går knappast att förneka. Starkt påverkade av Ed McBains romaner om det 87:e polisdistriktet förenade de den realistiska procedurdeckaren med en radikal kritik av den kapitalistiska välfärdsstaten, och av poliskårens sätt att försvara den. Dessa yttre konflikter, dessa permanenta spänningar i den demokratiska staten, avspeglade sig också i huvudkaraktärernas inre konflikter, kanske mest tydligt hos Martin Beck. Med sitt magsår och sin samvetsömhet fick han nämligen representera den alldeles vanlige, svenske socialdemokraten, fångad mellan sitt rättvisepatos och det kapitalistiska samhällets brutala realiteter. Också i relationen mellan karaktärerna blev dessa spänningar tydliga, i synnerhet i förhållandet mellan Beck och den organiserade kommunisten Gunvald Larsson, polismannen som kör östtysk bil och ser den östtyska poliskåren som sin förebild. I den relationen visades sig huvudtemat i den Sjövall-Wahlööska samhällskritiken: konflikten mellan socialdemokratisk revisionism och kommunistisk, revolutionär handlingskraft.

Hur samhällskritiken i dagens svenska deckare ser ut är där­emot svårare att avgöra. Kanske är det symptomatiskt att den revolutionäre handlingsmänniskan Gunvald Larsson i senare tiders massproducerade Beck-filmer bara har handlingskraft­en kvar. I sin artikel om Stieg Larssons Millennium-trilogi i det här numret av Provins påpekar Anders Johansson också att samhällskritiken i dessa deckare knappast rör samhället i stort, utan i stället riktar in sig på de onda krafter som ruckat det goda samhällets balans. Den samhällskritik som vi alltså upptäcker i Sjöwall-Wahlöös deckare, och som så här i efterhand kan tyckas vara en avspegling av en svunnen tids svartvita politiska uppdelning, har i dag förvandlats till en i grunden ännu starkare kontrast mellan gott och ont, en kontrast som gör att mönstren i en del av dagens svenska deckare påminner om dem som vi finner i fantasy.

Det är lockande att fundera över dagens svenska deckarvåg, över de oerhörda försäljningsframgångarna, över den eventuella samhällskritiken, över den bild av Sverige som de förmedlar utomlands. Det skulle också vara möjligt att studera den svenska kriminallitteraturen ur ett regionalt eller geografiskt perspektiv. Sjöwall-Wahlöös historier utspelar sig, liksom många amerikanska procedurdeckare, visserligen i den urbana miljön, i det fallet Stockholm, men påtagligt många av de svenska kriminalromanerna mutar annars in en liten avkrok av Sverige som sin spelplats. Mankell befinner sig i Ystad, Mari Jungstedt på Gotland, Camilla Läckberg i Fjällbacka och Åsa Larsson i Kiruna. Listan kan göras hur lång som helst. Förutom dessa stora namn finns också sedan länge en tradition i Sverige där lokalt förankrade skribenter skriver deckare om sin hembygd, författare som Jonas Moström och pseudonymen Emma Vall, som skriver om Sundsvall, eller Annika Sjögren, som skriver om Härnösand. Varje liten ort tycks ha sin egen kriminalförfattare. Och här handlar det inte om stora upplagor och lanseringar utomlands, men om tillräcklig försäljning till en lokal publik, för vilken igenkänningsfaktorn är av största vikt.

Stieg Larsson växte upp i Umeå, och ett litet fiktivt samhälle längs norrlandskusten spelar en viss roll i romantrilogin, men i övrigt har böckerna inte mycket gemensamt med de som skrivs av kriminalförfattare förankrade i landsorten, så som Annika Sjögren. Stieg Larssons internationella succé har säkert delvis att göra med att handlingen rör sig över stora ytor, både geografiskt och samhällsmässigt, att fonden i grunden är kosmopolitisk – i en mytologisk James Bond-liknande bemärkelse – och att dagsaktuella, verkligt brännande frågor tycks finnas i fokus, frågor om våld och kvinnor, om tillhörighet och främlingskap.

För att syna hur dessa frågor behandlas i Larssons romaner har vi den här gången bjudit in fyra forskare knutna till det stora forskningsprogrammet Challenging Gender, organiserat av centrum för genusstudier i Umeå, ett program som sammantaget finansierar över 40 forskare från olika institutioner vid Umeå universitet och vid Mittuniversitetet. Anders Johansson, som under de senaste två åren ingått i Provins fasta skribentstab, har som tidigare nämnts skärskådat den samhällskritik som ges i Larssons romaner och funnit den otydlig och problematisk. För att belysa de genusmässiga konstruktionerna har han gjort en jämförelse mellan Millennium-trilogin och Lars von Triers film Antichrist. Siv Fahlgren och Katja Gillander Gådin koncentrerar sig i sina studier av de genusmässiga aspekterna av romantrilogin på figuren Lisbeth Salander. Också Eva Söderberg intresserar sig för Lisbeth Salander-gestalten ur ett genusmässigt perspektiv, men ser henne i första hand som en omdiktning av figuren Pippi Långstrump.

Ett genusmässigt tema går möjligtvis att finna också i den avdelning som utgör den andra tyngdpunkten av Provins nr 3 2010: bidragen av Aase Berg, Carolina Thorell, Anna Jörgensdotter, Helene Rådberg, Viveka Sjögren och Anna-Clara Tidholm. Här handlar det om sex starka och sinsemellan mycket olika författare från Gävleborg som gått samman under gruppnamnet Bläck. Deras första framträdande som grupp skedde under festivalen Musik vid Dellen i början av juli, och de har nu tillsammans satt i gång arbetet med en pjäs om Tjernobylkatastrofen. Att de alla sex är etablerade författare från Gävleborg är förstås viktigt, men också att de är kvinnor. "Att vi är kvinnor är också betydelsefullt", säger Aase Berg i en intervju i Söderhamnskurirern (2/7 2010), medan Viveka Sjögren hävdar: "Vi kommer inte att skriva något manifest. Vi arbetar med olika genrer. Det kan nog bli rätt spretigt när våra texter förs samman."

Hur spretig, eller brokig, en sådan sammanställning kan te sig är det härmed möjligt för Provins läsare att undersöka. Efter en inledande presentation och intervjuer följer en bukett med texter av de sex författarna. Många av texterna är färska och kommer ur pågående arbeten. Plats på scenen alltså, för Bläck!

Avslutningsvis, efter Bläck-avdelningen och artiklarna om Stieg Larsson, följer en avdelning med mer etnografiskt färgat material. Bo Lundmark skriver om den ständigt aktuelle samiske skalden Johan Turi, författare till klassikern Muittalus samid birra, och Maud Brändström presenterar ett recept på syltfläsk inför julen. Vintern kommer tidigt till de norra delarna av landet, brukar det heta, och kanske finns det en föraning om snö mellan raderna i det här numret av Provins.
Mais où sont les neiges d'antan?

Peter Degerman
Redaktör för tidskriften Provins