Norrländska litteratursällskapet | Författarcentrum Norr

Detta nummers förord

Så har vi sommaren här igen och för det Norrländska litteratursällskapet innebär det bland annat sommarmöte i slutet av augusti. Den här gången hålls det vid Medelfors folkhögskola, en traditionstyngd plats i sällskapets historia, inte bara för att flera konstituerande möten har hållits där, utan också för att det var där som sällskapet under många år arrangerade sina populära skrivarkurser, förlagda just till sommaren. Kursverksamheten började redan under tidigt 70-tal, och det var då ännu ett slags pionjärverksamhet, något som ännu knappast hade etablerat sig på övriga håll i Sverige. Den anglosaxiska modellen för högskolestudier, creative writing, eller "skapande svenska" som den kom att heta när den etablerades i Sverige, började som universitetskurs i Uppsala 1975. Snart följde flera andra universitet och högskolor efter, varav Umeå universitets kurs i skapande svenska var en av de första. Trots att den svenska varianten av creative writing aldrig riktigt har lyckats nå någon etablerad position i den akademiska världen – utan snarare betraktas som en komplementkurs på absolut grundläggande nivå, helt utan vetenskaplig tyngd – så är universitetskurserna i kreativt skrivande vid till exempel Linnéuniversitetet, Gävle högskola och Mittuniversitetet fortfarande mycket populära.

Under 90-talet formligen exploderar antalet skrivarkurser på folkhögskolor, högskolor och i privat regi. De flesta kurser som ges är knappast ägnade åt att utbilda eller vidareutbilda professionella skriftställare. Det är snarare frågan om en folkrörelse – till exempel föreningen för arbetarskrivare i Sundsvall eller det av Göran Palm initierade "Skriv ditt liv". Också de mer ambitiösa kurserna vid universitet och högskolor var från början noga med att understryka de lekmannamässiga aspekterna av utbildningarna. "Målet för (stundernas) strävan har inte varit – bör åtminstone inte ha varit – att 'utbilda sig till författare', men väl att under fem månader pröva och utveckla skrivarförmågan", säger till exempel Björn Sundberg i förordet till den antologi som samlades av materialet från läsåret 1989-1990 vid skapande svenska i Uppsala, medan Kjell-Arne Brändström, kursledare för Umeås skrivarkurs 1983 skrev: "Det borde inte kräva mycken eftertanke att inse, att på samma sätt som elitidrotten förutsätter breddidrott, är en livskraftig och utvecklad amatörism en förutsättning för att man ska få en mästarklass på ordkonstens område."

Trots denna ödmjuka hållning – där man kan ana både ett försök att värja sig mot studenternas eventuella författardrömmar och en omedveten rest av romantisk idébildning om författargärningen som en gåva eller ett kall, omöjlig att lära ut – kommer kurserna på universitet och folkhögskolor efterhand att examinera ett ökande antal blivande författare. Under 90-talet blir det allt vanligare att de författare som debuterar har en bakgrund på någon av skrivarkurserna. Samtidigt får de gamla anspråkslösa kurserna på folkhögskolor som Medelfors liksom kurserna i kreativt skrivande vid universiteten konkurrens av utbildningar som i högre grad riktar in sig på att utbilda författare. Läsåret 1996 startar författarskolan Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. En av initiativtagarna är Staffan Söderblom, poet och erfaren skrivlärare, en av dem som deltog i de inledande kurserna vid Medelfors. Impulserna till en författarskola av den här typen, kommer som i så många andra kulturella sammanhang, från Danmark. Redan 1987 startar där Forfatterskolen av den legendariske Poul Borum och Per Brandt. Idén är att erbjuda en konstnärsutbildning för författare på samma nivå som dem där bildkonstnärer och teaterregissörer utbildas. Av den generation danska författare som debuterar under de första åren på 1990-talet är alla de tongivande – utom Naja Marie Aidt – utbildade vid Forfattareskolan. Drygt tio år senare ser vi samma utveckling i Sverige. Den kritik som för några år sedan riktades mot utbildningarna, för sekterism och för att de producerar likriktade författare, har nu tystnat nästan helt.

Av de yngre författare som deltar i det här numret av Provins är Pär Hansson och Ida Linde utbildade vid Litterär gestaltning i Göteborg. Pär Hansson gick en av de första omgångarna – jag tror det var den andra – medan Ida Linde examinerades för bara ett par år sedan. På så sätt kan de kanske få representera två olika generationer av studenter vid Litterär gestaltning. Utan några jämförelser i övrigt kan väl sägas att verksamheten konsoliderats ytterligare sedan Pär Hanssons tid, något som understryks av att de texter av Ida Linde som vi här kan presentera kommer ur hennes bok i den skriftserie som är knuten till Litterära gestaltning, Autor, och som har utkommit sedan 2005. Det bör också i sammanhanget nämnas att Ninni Holmqvist, årets Ludvig Nordström-pristagare, som vi hade glädjen att presentera en novell av i förra numret, hörde till den första kullen på Litterär gestaltning.

Förutom Pär Hansson och Ida Linde har vi i det här numret ytterligare en poet som kan betraktas som betydande och fortfarande relativt ung, Kennet Klemets. Möjligtvis skulle man kunna säga att han har gått en delvis annan väg och kommer från en något annorlunda tradition, ett slags undergroundsammanhang där den expressiva poesiuppläsningen många gånger är det centrala. Det är således inte att förvåna sig över att jag första gången stötte på hans dikter i den dansk-svenska antologin Digt-Dikt utgiven av Pequod Press i samarbete med Forlaget Spring, och att han några år senare dök upp på poesifestivalen i Härnösand och gjorde en vibrerande kroppslig uppläsning av en diktsvit som handlade om just kroppen, hyllade dess olika delar. Det är också följdriktigt att jag häromåret av en händelse, i tidskriften Ord och Bild, stötte på hans utsökt avklarnade översättningar av Michel Houellebecqs dikter – den franska litteraturens enfant terrible.

Om Hansson, Linde och Klemets får representera senare generationers svenska författare är det mycket glädjande att vi i det här numret av Provins också kan presentera en nyskriven novell av den svenska modernistiska romanens nestor: Björn Runeborg. Han har naturligtvis inte utbildats vid någon författarskola, även om jag är övertygad om att han principiellt inte skulle ha något emot själva tanken. När han debuterade 1962 med Utflykten existerade inte skrivarkurserna, vare sig på folkrörelse- eller professionell nivå. Typiskt för den tiden var i stället en alltmer radikaliserad syn på författarens position i samhället, något som bland annat resulterade i Författarförlaget – ett försök av författarna själva att ta över produktionsmedlen – som kom till 1969 på initiativ av Björn Runeborg och den sorgligt bortglömde Härnösandsförfattaren Clas Engström. Här finns ett samband, om än indirekt, med den folkrörelse som skrivkurserna kom att bli tjugo år senare, medan de konstnärliga elitutbildningarna måste sägas vara till viss del resultatet av ett annat samhällsklimat.

När Norrländska litteratursällskapet nu vänder åter till Medelfors för sitt sommarmöte, 14-15 augusti, finns det således anledning att blicka tillbaka, både på skrivkursverksamheten och på sällskapets historia i sin helhet. Det var här som sällskapet bildades av bland annat Helmer Grundström, Britt-Marie Eklund, Hans Östman och Arnold Rörling. Den samling av Helmer Grundströms noveller som Gunnar Balgård redigerat diskuteras för övrigt i det här numret av Provins av Örjan Torell. Gunnar Balgård själv kommer till sommarmötet, en auktoritet inte bara vad gäller norrländsk litteratur, utan också en av dem som tidigt engagerades som handledare på skrivarkurser, vid Medelfors så väl som vid Umeå universitet.

Förutom bland annat Pär Hansson och Ida Linde – som för övrigt också kommer till sommarmötet – professionella författare med kopplingar till de konstnärliga fackutbildningarna, kan vi också i det här numret presentera exempel på skrivandet som folkrörelse. I slutet av tidskriften finns ett par exempel på texter som växt fram under korta skrivarkurser, och som kanske inte kan betraktas som "färdiga" i konstnärlig mening, vad nu än ett sådant begrepp skulle kunna innebära i sammanhanget, men som ändå i lika hög grad söker sin läsekrets. Därmed har vi också, på samma villkor, bjudit in dessa texter till den krets som utgörs av Provins läsare.

Peter Degerman
Redaktör för tidskriften Provins